- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
158

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

158

grund for densamma ligger en vilja, antingen en annans —
heteronomi — eller det lagbundna väsendets egen —
avto-nomi. Denna vilja måste tänkas såsom en universal vilja,
hvilken beherskar den individuella viljan. Begreppet af en
sådan lagstiftande universalvilja är för Aristoteles främmande.
Hos honom är alltid viljan individuel, så att den åsyftar en
särskild handling, låt vara såsom bestämd af en allmän regel
(se ofvan sid. 139). Derför är det undersatsen i den praktiska
slutledningen (som går på det särskilda), hvilken allena kan
»åstadkomma handling». Denna grundtanke går såsom eu
röd tråd genom Aristoteles etik och gifver den dess
karakter. Den hvilar ytterst på ett bristande sinne för
personligheten, för hvilken universalviljan just är det mest
karakteristiska.

Vi ha nu angifvit det praktiska förståndets egenskaper
och kunna nu bestämma det såsom ett sinligt förstånd, som,
utgående från en teoretisk grundsats om det för menniskan
såsom sådan gagneliga eller skadliga, hvilken bestämmes dels
genom praktisk induktion, dels genom viljerigtning och kan
vara god eller ond, öfverlägger derom, hvad som i särskilda
fall bör göras.

Efter redogörelsen för det praktiska förståndet ha vi
att undersöka, i hvilket förhållande dess verksamhet står
till den praktiska varseblifningen. Enligt den föregående
framställningen skulle den senare genom praktiska induktion
ur uppfattningen af det rätta i det särskilda fallet härleda
den allmänna grundsats, hvarifrån det praktisk förståndet
utgår vid öfverläggningen. För att det fullständigt skall
kunna bestämmas, hvad som är rigtigt handlande, måste
varseblifningens och förståndets verksamhet tänkas såsom
förenade till ett enda helt, så att den förra är bestämd af
det senare, men gifver åt detsamma konkretion. Aristoteles
skildrar detta förhållande så, att den praktiska varseblifningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free