- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
159

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

159

afslutar öfverläggningen genom att i särskilda fall bestämma,
hvad som bör göras efter den allmänna grundsatsen. Denna
varseblifning har sålunda till innehåll undersatsen i den
praktiska slutledningen, hvilken ju uttrycker det särskilda,
som bör underordnas den allmänna öfversatsen. Det är
tydligt, att denna varseblifning icke är någon annan än den
förut behandlade; skilnaden ligger endast i den olika
synpunkt, från hvilken dess verksamhet behandlas. I den
senare ligger hufvudvigten derpå, att den fastställer ett
allmänt ändamål, i den förra, att den bestämmer, hvad som i
i det särskilda fallet bör for detta ändamål göras. Att
skilnaden endast är denna, framgår äfven derur, att det
understundom är omöjligt att afgöra, hvilkendera
Aristoteles åsyftat att framställa. Detta skall visa sig vid den
nu följande framställningen af de ställen, på hvilka
Aristoteles behandlar varseblifningen såsom afslutande
öfverläggningen.

Sedan Aristoteles Eth. Nic. II, 2 bestämt den etiska
dygden såsom färdighet att handla efter »den rigtiga grundsatsen»
(o (jo ltd ς λόγος), framhåller han kap. 9, hurusom denna
allmänna grundsats icke kan fullständigt bestämma det rigtiga
i det särskilda fallet, såsom huru mycket man bör vredgas
i ett visst fall, utan »afgörandet ligger i varseblifningen»,
ίv ty αίβΐϊήβει ή χρίσις1). — Samma synpunkt är rådande,
då Aristoteles kallar undersatsen i den praktiska
slutledningen sinlig, αίσϋητιχή, eller en mening om något sinligt, δόξα
αίσϋητον, och bestämmande öfver gerniugarna, χνρία των
πράξεων1). Deri ligger tydligen uttryckt, att varseblifningen
afslutar öfverläggningen genom att bestämma, hvad som är
att göra i särskilda fall. — Äfvenså ligger detta varseblif-

’) Eth. Nic. II, 9. 1109, b, 22. Jmfr IV, 5. 1126, b, 4.

’) VII, 3. 1147, b, 9 och 17.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free