Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
blott och bart uppfattningen af en viss handling såsom
rigtig, så att den vore ett blott »subjektivt
medvetenhets-fenomen) ’), utan den innehåller verkligen en uppfattning af något
särskildt yttre faktum, såsom framgår derur, att ro ηραχιόν
(= ιό t σχα ni v) ofta säges vara ett särskildt’-). Varseblifningen
är sålunda en uppfattning af något särskildt, tänkt i förhållande
till mig såsom handlande (t. ex. af det söta såsom bestämmande
mig till handling), åtföljd af medvetande derom, att jag bör
företaga en handling dermed i enlighet med den allmänna
grundsatsen. Det egendomliga för densamma gent emot en
vanlig varseblifning med de fem sinnena är, att den uttrycker
en uppfattning af en handling foretagen med det förnumna.
Vidare innehåller den det egendomliga, att den innebär en
omedelbar uppfattning af denna handling såsom rigtig.
Dermed är visadt, huru de bestämningar, som utsägas om dess
föremål, το έ’σχατον, nemligen το xatf’ ixaarov och το πραχ
rov, kunna stå tillsammans med hvarandra3).
Rigtigheten af denna tolkning framgår dessutom af den
jemförelse, som Aristoteles uppställer mellan den varseblif-
’) Eberlein sid. 74.
2) Se ofvan sid. 139 n. 1. Öfverhufvud taget märkes, att en sådan
inre erfarenhet, som Eberlein vill bilägga Aristoteles, torde vara för
honom främmande, alldenstund »gerningen», öfver hvars rigtigbet denna
erfarenhet skulle döma, alltid är en yttre gerning, ej ett inre
viljebeslut. Det senare säges nemligen vara gerningens princip, VI, 2. 1139,
a, 31, genom att åstadkomma en rörelse med de fysiska organen, Mot.
An. 7. 701, a, 7, och är sålunda skild från densamma såsom det inre
från det vttre. Uppfattningen af det rätta kan således ej blott vara
en uppfattning af ett iure själstillstånd, utan äfven af ett yttre
faktum, om gerningen alltid är yttre, ehuru grundad på ett inre
viljebeslut. Den dygdiga menniskans »varseblifning» af det rätta består
deri, att hon, om hon erhåller intryck af t. ex. något sött, uppfattar,
om detta söta gifver en lagom och harmonisk njutning, eller om det
gifver en njutning, som går till öfverdrift och således förderfvar, i
och med hvilken uppfattning hon omedelbart finner, hvad hon bör
företaga.
3) Trendelenburg och Eberlein ha ensidigt betonat endast en af
dessa sidor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
