Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
bestående deri. att menniskan hänföres till att göra en
so-fistisk slutledning ur rigtiga principer1). Deraf framgår det,
hvarom förut erinrats, att Aristoteles icke kommit till det
fulla begreppet om personligheten, hvars frihet består i magt
att underordna egenviljan under en universalvilja.
Af denna redogörelse for det egendomliga i beslutet
framgår, att de båda niomenterna i detsamma, förståndet
och begäret, förutsätta hvarandra. Det förra kan icke
deter-minera begäret, utan att detta med frihet rigtar sig på ett
handlande, som öfverensstämmer med den allmänna
grundsatsen, men å andra sidan kan icke begäret med frihet rigta
sig på ett visst handlande utan att vara af förståndet
deter-mineradt. A ena sidan är grundsatsen faststäld dels genom
praktisk induktion ur det särskilda, dels genom viljans rigtning
på ett ändamål; for att den derför skall kunna determinera
begäret, måste detta vara rigtadt på densammas förverkligande.
A andra sidan är begäret utan stadga och fasthet och derför
utan sjelfbestämdhet, om det ieke är deterniineradt af en allmän
grundsats. Detta är samma förhållande som det, som råder
mellan form och materia. Formen eger icke någon verk
lighet annat än i förhållande till materien och kan således
icke bestämma denna, om den icke finnes till möjligheten i
densamma. A andra sidan eger materien ingen verklighet,
så vidt den icke är af formen bestämd. Men detta
förhållande betecknade, såsom torde erinras, sjelfva kärnpunkten
i Aristoteles teleologi. Derför kan beslutets väsen sägas
vara begärets ändamålsenliga beskaffenhet i förhållande till
den af det praktiska förståndet faststälda grundsatsen. Det
betecknar sålunda den inre enheten af begär och förstånd.
Förut har framstälts enheten af praktiskt förstånd och
praktiskt sinne, nu af praktiskt förståud och vilja. Det är
’) Se ofvan sid. 140.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
