Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Hen språkkunnige ex professo icke såsom dilettanten öfvar
sin konst af en tillfällighet, utan med ledning af
språkvetenskapen i sig sjelf, är menniskan i den etiska dygden
sedligt verksam enligt en fast princip och ej tillfälligt’).
Samma konstans i dygden vill Aristoteles framhålla, då han
skiljer den etiska dygden såsom en ί’ξις från πάΰος och
δνναμις. Med ί’ξις förstås i allmänhet det tillstånd, i
hvilket subjektet for detsamma befinner sig väl eller illa2); och
såsom en egenskap hos den begärande själen det tillstånd,
i hvilket vi förhålla oss väl eller illa till affekterna’).
Det skiljer sig frän πά&ος derigenom, att det senare innebär
en rörelse, det förra en konstant beskaffenhet4). Från en
δνναμις skiljer det sig så, att under det den förra betecknar
en möjlighet till motsatsä), innebär ί’ξις alltid en viss bestämd
rigtning6). Huru är en sådan konstant rigtning i dygden
möjlig, om grundsatsen, på hvilken viljan är rigtad, har sin
grund i naturanlag och vanor och sålunda är tillfällig?
Svaret torde vara gifvet på förhand. I dygden är, såsom vi
visat i undersökningen af det goda, det sedligt sköna det
medvetet eftersträfvade ändamålet. Men detta ändamål har
intet eget innehåll såsom det godas idé hos Plato, utan
betecknar endast en form för ett sinligt innehåll. Detta
innehåll är grundsatsen, som bjuder att välja den rätta
midten på grund deraf, att denna bevarar och uppehåller,
således af klokhet. Genom att fattas såsom sedligt skön
erhåller denna grundsats konstans. Men huru kan en rent
sinlig grundsats fattas såsom sedligt skön? Tydligen
derföre, att det sedligt sköna hos Aristoteles betyder endast
det harmoniska i allmänhet7) eller rättare, såsom vi visat8)
’) II, 4 i början; jmfr 1105, a, 32. 2) Met. V, 20 § 4.
’) Nio. Eth. II. 5. 1105, b, 25. 4) 1106, a. 4.
’) Jmfr Met. IX, 5 § 4. «) V, 1. 1129, a. 13.
’) Jmfr Ollé-Laprnne, Essai 9ur la Morale d’Aristote (sid. 83).
e) Se ofvan sid. 89.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
