Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
insigtsfulles obevisade påståenden icke mindre än bevisen»’).
Kndast om man låter sig leda af »de äldres obevisade
påståenden», är det möjligt att bestämma, hvad som är det
rätta i särskilda fall. Men det är tydligt, att äfven den
undervisande personen förutsätter en äldre insigtsfull, som
ledt honom i bedömandet af det rätta, och så i det oändliga.
Klokhet uppstår sålunda i hvarje fall derigenom, att en
annan person gifver den allmänna grundsatsen, och den
undervisade efter denna bedömer det rätta i det särskilda fallet.
Men då är grundsatsen tydligen abstrakt, har ingen konkret
betydelse för den, som undervisas; huru kan den då uttrycka
den ledande normen för hans uppfattning af det rätta?
Ett ställe, som är belysande for det rigtiga svaret härå,
är X, 9. 1180, a, δ. Det heter här, att den undervisande
bör uppmana till dygd for det sedligt skönas skull, d. v. s.
framställa den allmänna grundsatsen såsom sedligt skön.
Xu är det sedligt sköna enligt Ariststoteles på samma gång
en blott form och en konkret verklighet. »Det allmänna
begreppet om det sköna och det sköna (såsom en konkret
verklighet) äro detsamma» 2). Det sedligt sköna bildar
derför det medelbegrepp, hvarigenom den abstrakta grundsatsen
erhåller konkret betydelse, så att genom den kan bedömas,
hvad som är rätt i särskilda fall, och hvarigenom klokhet är
möjlig. Men dermed är klokheten insigt, φρύνησις, for hvilken
det mest utmärkande är, att ändamålet, d. v. s. grundsatsen,
fattas såsom sedligt skönt. Den insigtsfulle är nemligen den,
som kan öfverlägga om det for en menniska goda och onda
i och för ett rigtigt lif (πρός rit sv ζην)3). Men ett rigtigt lif
betyder enligt Aristoteles detsamma som evpraxi eller sedlig
skönhet4), hvarför »sjelfva evpraxien är ändamålet»5), hvar-
’) VI, 11. 1143, b, 11. J) Se ofvan sid. 6.
3) VI, S. 1140, a, 28. 4) Se ofvan sid. 89.
’) 1140, b, 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
