Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
hvarandra, i det att det sedligt sköna eller förnuftet i
praktiskt hänseende är såväl en ren form som eu konkret
verklighet. —
För att belysa den nu gjorda framställningen af
Aristoteles dygdelära torde det vara lämpligt att undersöka
dygdens motsats, ondskan. Förutsättningarna för ondskan äro,
såsom visats, en på naturanlag och vana grundad
viljerigt-ning på öfverflöd eller brist, således på måttlöshet, i affekter
och gerningar, en förvänd rigtniug hos det" praktiska
förståndet, i det att detsamma, utgående från en origtig
praktisk grundsats, derefter öfverlägger, samt det fria beslutet att
i hvarje fall göra det, som öfverensstämmer med denna
grundsats. Likasom vi sammanfattade förutsättningarna för dygd
i det euda ordet klokhet, taget i betydelsen af skicklighet att
utfinna och utföra, hvad som bäst befordrar och uppehåller (den
sinliga) sjelfverksamheten, kunna vi sammanfatta
förutsättningarna för ondska i ordet låghet, φανλότης ·), taget i
betydelsen af en medveten rigtning på det måttlösa,
godtyckliga2), själens energi förderfvande. Denna andliga låghet
är ondska, om menniskan beslutar sig för onda handlingar
såsom onda3), och om grundsatsen att i allt vara måttlös
erhåller konkret betydelse för henne, så att hon handlar i
’) Aristoteles använder ofta uttrycket φαΐλος för att beteckna
motsatsen till den sedligt gode, ö σπουϋσΤος, ö iirttixtjs, Eth. Nic. VII, 8.
|lei, a. 27; VIII, 4. 1157, a, 17; V, 4. 1132, a, 2; VI, 12. 1144. a, 26, då
det förra betecknar den låge, simple, föraktfulle, de senare den ädle.
ärevördige och framför allt den taktfnlle. Jmfr Ollé-Laprune, Essai
sur la morale d’Aristot.e, sid. 102.
2) III, 4. 1113, a, 23. άρα φατίον . . . Tij# μίν otv σττονδαίω το
χατ άλΐ’ι&ΐίαν etrat, Τω $è φανλω τό τυχόν scil. τάγα&όν.
3) »Tygellös. ακόλαστος, (i motsats mot den besinningsfulle och
således dygdige) är den, som sträfvar efter öfverdrift i njutningen
på grund af fritt beslut och för öfverdriftens egen skull», VII, 7. 1150,
a, 19; jmfr c. 8 i början.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
