- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
190

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden - Afslutning. Öfvergång till statsläran. Resumé

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Aristoteles här betraktar dygden från synpunkten deraf, att
den, såsom egande ett sinligt innehåll, icke är individuel,
utan kan sönderfalla i olika, af yttre omständigheter
beroende grader eller arter, således från empiristisk synpunkt.
Särskildt gör han denna synpunkt gällande mot Sokrates,
som endast hade fäst sig vid den rationalistiska sidan af
etiken. — Aristoteles förfäktar sålunda dygdens odelbarhet,
om han utgår från förnuftet såsom en konkret och individuel
verklighet, då natursidan i dygden är fullständigt bestämd
af detsamma, men dess delbarhet, om han utgår från
natursidan i dygden, då förnuftet är endast en ren form och
sålunda icke individuelt. —

Afslutning. Öfvergång till statsläran. Resumé.



Det är i Aristoteles dygdelära särskildt en
egendomlighet, som faller i ögonen, nemligen dess brist på egentlig
praktisk karakter. Den sedliga grundsatsen är mera en
estetisk regel än en sedelag. Vi ha uppvisat, att denna
brist beror på Aristoteles oförmåga att fatta personlighetens
väsen och särskildt det för densamma mest utmärkande —
universalviljan. Emellertid har Aristoteles tydligt insett, att
ingen dygd i egentlig mening är möjlig utan något, som
förbinder till handling, men då hvarje inre grundsats är
rent teoretisk eller estetisk, har han uppstält den i staten
objektivitet egande lagen såsom sedenorm.

Enligt Aristoteles är ett sedligt handlande egentligen
möjligt endast i förhållande till andra menniskor, »för såvidt
man lefver tillsammans med flere»[1]. Derför är den praktiska
sidan af dygden eller den sida, som uttrycker en förbindelse
till sedligt handlande, rättrådighet, δικαιοσύνη, dygden öfver
hufvud taget betraktad såsom färdighet att handla sedligt i

[1] X, 8. 1178, b, 5; jmfr c. 7. 1177, b, 16 och ofvan sid. 104.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free