- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
191

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afslutning. Öfvergång till statsläran. Resumé

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förhållande till en annan[1]. Det rätta το δίκαιον, är
nemligen det lagenliga[2]. Hvad är lagen, ο νόμος, enligt
Aristoteles?

De första bestämningar, som kunna tilläggas lagen, är,
att den är en grundsats, som gifver en rätt ordning[3],
närmare bestämdt det estetiskt måttfulla[4] eller »den rätta
midten»[5], och är härledd ur insigt och praktiskt förstånd[6].
Den kan ock sägas vara »praktiskt förstånd utan begär»[7].
Det är tydligt, att genom dessa bestämningar lagen icke är
skild från den förut behandlade sedliga grundsatsen, hvilken
ju äfven gifver måttfullhet och ordning. Deremot blifva
dessa båda skilda genom det sätt, hvarpå de lagen bilagda
bestämningarna determineras. Under det nemligen den
sedliga grundsatsen utsäger det gagneliga för individen,
innehåller lagen »det allmänt gagneliga» eller »det, som
åstadkommer och bevarar lycksaligheten och dess delar för en
stat»[8]. Lagen bestämmer sålunda öfver individens
handlingar såsom statsmedlem, den sedliga grundsatsen öfver
individens handlingar såsom enskild person. Emellertid
framgår såväl af de nämnda egenskaperna hos lagen i aristotelisk
mening, hvilka ju gifva densamma mera materiel än formel
betydelse, som ock af karakteren af hela Aristoteles


[1] V, 1. 1130, a, 12; c. 2. 1130, b. 18.
[2] c. 1. 1129, a, 34. το δίκαιον άρα το νόμιμον και το ίσον.
Af den efterföljande framställningen framgår, att den senare
bestämningen, το ίσον, uttrycker en art af det rätta, men deremot den första,
το νόμιμον, det rätta i allmänhet; se c. 2 och särskildt 1130, b, 10 ff.
Att det rätta är definieradt genom »det lagenliga», synes äfven af
c. 1. 1129, b, 12, der allt det lagenliga säges vara rätt. Jmfr Pol.
I, 6. 1255, a. 22.
[3] Eth. Nic. X, 9. 1180, a, 18; Pol. III, 16. 1287, a, 18; IV (VII),
4. 1326, a, 29.
[4] Eth. Nic. ib. a, 23. »νό νόμος... τάττων το επιεικές.»
[5] Pol. III, 16. 1287, b, 4.
[6] Eth. Nic. ib. a, 21.
[7] Pol. ib. a, 32.
[8] Eth. Nic. V, 1. 1129, b, 14 ff.; jmfr Pol. III, 12. 1282, b, 17;
c. 7 i början.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free