- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
192

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afslutning. Öfvergång till statsläran. Resumé

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

statslära, att lagen hos Aristoteles icke motsvarar eu rättslag i
den moderna betydelsen. Den förra är öfvervägande
befallande[1], den senare öfvervägande förbjudande; den förra
bestämmer öfver lifvets alla förhållanden, uppfostran,
lefnadssätt, o s. v.[2], den senare är mera negativ och begränsande.
Skilnaden mellan lagen och den sedliga grundsatsen är
sålunda icke en skilnad mellan en rättslag och sedelag, utan
består deri, att den förra uttrycker en tillämpning af den
senare på förhållandet emellan menniskor[3] och angifver den
ordning, som derigenom införes i det menskliga statslifvet.
— Genom att vara statens lag erhåller lagen förbindande
kraft, αναγκαστική δύναμις, och »styrka» gent emot det
lagbundna väsendet, eller den blifver en ovilkorligt bjudande
grundsats[4]. Staten gifver nemligen densamma objektivitet,
vare sig den tänkes såsom en vanelag eller en
kodifierad lag[5], i det att staten utsätter straff för brott mot
lagarne[6]. Sålunda skiljer sig ytterligare lagen från den
sedliga grundsatsen derutinnan, att den förra innebär och
uttrycker förpligtelse till vissa handlingar. Men det är att
märka, att derigenom grundsatsen kommit i ett yttre
förhållande till det lagbundna väsendet. Statens lag är för
Aristoteles en positiv lag. — Sammanfatta vi det om lagen
sagda, finna vi, att det egendomliga för densamma är, att
den på samma gång är en ur förståndet och insigten
härledd grundsats — egentligen den sedliga grundsatsen,


[1] Eth. Nic. V. 11, 1138, a, 7. »Hvad lagen icke befaller,
förbjuder den.»
[2] c. 1. 1129, b, 14. »Lagarne hafva något att säga med
afseende på allt.» Se för öfrigt redogörelsen för »den bästa
statsförfattningen» Pol. III, 12 — V (VIII).
[3] Eth. Nic. ib. b, 31. »Rättvisa är en fullkomlig dygd,
emedan den, som har den, tillämpar dygden i förhållande till en annan
och icke blott för sig sjelf.» Nu stå dygden och rättvisan i samma
förhållande till hvarandra som den sedliga grundsatsen och lagen,
hvarför det sagda gäller äfven om förhållandet mellan de båda senare.
[4] X, 9. 1180, a, 18 ff.
[5] a, 35.
[6] a, 8.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free