- Project Runeberg -  Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar /
193

(1893) [MARC] Author: Axel Hägerström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afslutning. Öfvergång till statsläran. Resumé

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

använd på förhållandet menniskor emellan —, således inre och
subjektiv, som den är en på statens auktoritet hvilande
norm, således yttre och objektiv. Aristoteles håller i sär
dessa båda synpunkter, då han i det politiskt rätta skiljer
mellan »det naturligt rätta» och »det lagligt rätta» (det
rationelt och positivt rätta)[1]. Endast från den senare
synpunkten kan blifva fråga om förpligtelse. Man ser, att
Aristoteles genom begreppet »lag» gifvit sin sedelära en mera
praktisk, men dermed ock en mera formalistisk och
rättslig karakter.

Det samma visar sig genom den förändrade betydelse,
som dygden och det högsta goda genom införande af denna
synpunkt erhålla. Aristoteles likställer nemligen den sedliga
karakteren (ο σπουδαίος ανήρ) med den, som är skicklig att
herska i den bästa staten eller har medborgaredygden
sensu eminenti[2], samt i enlighet dermed insigt i det
sedligt rätta med politisk insigt[3]. Deraf följer, att äfven det
högsta goda får en annan karakter. Under det att
ursprungligen det består endast i en viss verksamhet, kommer det
nu att bestå i ett visst yttre verk, nemligen ett godt
statsskick, i sista hand ett sådant, i hvilket medborgarne kunna
utbildas i »esoteriska gerningar» d. v. s till vetenskapliga
värf[4]. — Öfver hufvud taget har således Aristoteles genom
att slå en brygga emellan sin etik och sin politik infört
större realitet i den förra, men dermed ock formalism och
»verkhelighet».


[1] V, 7 i början.
[2] Pol. III, 4; c. 17. 1288, a, 37; IV (VII), 14. 1333, a, 11.
[3] III, 4. 1277, b, 25. Här utsäges om den politiska insigten
liksom ofvan om den sedliga, att den är individuel (αρετή μόνη),
hvaraf följer, att de måste beteckna samma färdighet; jmfr Eth. Nic.
VI, 8 i början: »Den politiska insigten och den sedliga beteckna
samma färdighet, ehuru icke »varat», d. v. s. deras yttre
framträdande, är detsamma»; och Pol. IV (VII), 1. 1323, b, 33.
[4] Se ofvan sid. 105; Pol. IV (VII), 3. 1325, b, 16 och c. 15.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 12 23:51:57 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arigrund/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free