Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Du är lycklig broder“, sade Ivar Karlsson,
där han stod vid griften. „Du får hvila i din arfve-
jord och behöfver ej se dina ättemän och söner
drifvas från gård och grund och de Skalmar som
legokarlar och tjänare vanka världen omkring.“
Vi hade lastat sadlar, ridtyg, vägkost och grå-
verk i båtarna, där falkarna redan sutto bundna.
Sedan det mörknat stego alla utom jag i farkosterna.
Båtarna lade ut, kvinnorna rodde och karlarna höllo
hästarna, hvilka simmande fördes öfver fjärden.
Själf stod jag kvar på stranden och väntade tills
en eldflamma lyste borta på Porkalanselkäs fast-
landssida. Det var tecknet att alla lyckligt och väl
voro i land. Vid hvarje byggnad hade jag lagt
halmkärfvar i ordning, både innan och utan. Jag
satte eld på halmen. Snart stod hela lilla Skalms-
holm i ljusan låga. Korna hade förts in i ladu-
gården. Jag stack ihjäl dem alla, ehuru jag nära
nog kände mig som en mördare, då jag stötte dar-
ten i dem, dessa djur, som voro födda och upp-
födda på gården, som vi vårdat och fodrat med
egna händer, som Agneta och Kerstin mjölkat.
Men hellre detta än att de skulle falla i Sigfrids-
sönernas händer. Fåren och getterna, som voro
ute på bete, måste jag dock lämna vid lif. Då mitt
värf var slutadt, skyndade jag ned till en liten båt,
som låg i beredskap, och rodde med kraftiga tag
mot fasta landet. Min väg belystes af skenet från
den brinnande gården. Borta vid Vehkasaari syn-
tes några mörka punkter på vattnet: det var Sig-
fridssönerna, som voro på väg till Utterholmen för
att bekriga oss, men nu stannat villrådiga vid åsy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
