- Project Runeberg -  Karl Ivarssons krönika: hans strider och färder i Österland /
70

(1906) [MARC] Author: René Ahrenberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag släckte lampan, skar ett hål i tältduken och
försvann i samma ögonblick som ett par karlar
trädde in genom dörren. Jag begynte nu ropa på
Semjon. „Här är jag, herre“, svarade han, „jag
sökte hindra ryttarne att tränga sig in i tältet, men
de hyndsönerna hafva ingen vördnad för din tjä-
nare.“ — „Det gör ingenting, jag unnar dem gärna
det som återstår.“ Semjon såg hålet i tältduken, han
förstod och skrattade tyst. Han höll fyra hästar vid
tygeln. En af dem var hans egen, de tre öfriga voro
byte. Min häst hade varit så illa sårad att han varit
tvungen att sticka ned den. De tagna springarne
voro goda djur, väl värda sina tjugo mark hvar.
Ridtygen hade Semjon lagt på en af de nya kam-
parna. Jag gick omkring i lägret och undersökte
de stupade. Semjon och ett par karlar som fått
nog af plundringen voro mig behjälpliga i att spänna
harnesken af de döde. Annat byte än drabbetygen
stod ej att finna, ty tatarerna hade redan gjort sin
skörd. Det vi funno lastades på några af mosko-
viternas vagnar. Dragare fanns det godt om. Måns
Frille red fram till oss, hållande en vinkagge fram-
för sig i sadeln. Han hade ännu ej hunnit taga
mer än ett par klunkar, hvarför han ännu var nästan
nykter. „Då jag var ryttmästare hos kejsaren“, sade
han, brukade jag alltid sända ut folk att hålla vakt
medan plundringen pågick, och så brukade jag
tillse att karlarna ej söpo sig fulla, innan de voro
i säkerhet.“ Jag bad honom vara mig behjälplig
att samla folket. „Men nu är jag ej mera rytt-
mästare“, fortsatte han, „och därför super jag.“
Han höjde kaggen, satte sprundet till munnen och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 26 06:44:52 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arkarlivar/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free