- Project Runeberg -  Karl Ivarssons krönika: hans strider och färder i Österland /
122

(1906) [MARC] Author: René Ahrenberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

„Fan och icke jag må sitta på nåder med den
italienske landlöparen“, svarade han vresigt, då jag
sökte öfvertala honom.

Allt muntrare och muntrare blef det kring de
glimmande eldarna under granarnas mörka hvalf.
Ölmuggarna gingo flitigt laget rundt och karlarna
blefvo allt mera uppsluppna. Den ena visan af-
löste den andra. Kättil Månsson, som var fanans
rumormästare och muntergök, hade nu åter blifvit
mäster Katillus Magni. Han hade svept ett häst-
täcke kring sig som mässkåpa och spelade präst.
På latin, tyska, svenska och ryska flöt en jämn
ström af svordomar, skällsord och oanständigheter
öfver hans läppar, allt med lugn och värdig röst
som om han förrättat gudstjänst i sin egen kyrka.
Ibland tog han upp en oanständig visa, hvilken
han sjöng på samma släpiga sätt som en klockare,
hvilken sjunger mässan. Karlarna hade mycket
roligt åt detta skämt, och munterheten steg till sin
höjd, då en gammal gudaktig ryttare, som var
känd för att göra af med såväl lön som plundradt
gods på armtjocka vaxljus åt den heliga jungfrun,
med händerna knäppta liksom till bön, suckande
sade: „Ja, guds ord är det ju ej, utom latinet för-
stås, men jag blir lika fullt riktigt andäktig. Det
låter ju som en mässa och skänker mig stor glädje
i detta fördömda kättareland, där man aldrig får
någon själatröst.“

Katillus Magni blef allt lustigare, ja flere mug-
gar han tömde. Slutligen trädde han fram till vår eld,
alltjämt iklädd sitt hästtäcke. Välsignande lyfte
han upp händerna mot oss. Hans rödfnasiga an-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 26 06:44:52 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arkarlivar/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free