- Project Runeberg -  Karl Ivarssons krönika: hans strider och färder i Österland /
158

(1906) [MARC] Author: René Ahrenberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

„Blir du tvungen att tala“, hviskade munken,
„så säg att du är lillryss, ty deras tal liknar ditt.“

Jag fördes öfver en gård upp för en trappa
till ett loft och insläpptes i ett rum, måladt i grönt
och blått, upplyst af ett par oljelampor och en
flammande brasa. I rummet funnos bänkar beklädda
med hyenden och kuddar, golfvet var betäckt med
en matta. Vid mitt inträde reste sig en oformligt
fet kvinna från en bänk, där hon legat.

„Den skönaste kvinnan i Moskva, fru Uljana
Mitrofanovna Koschkina“, hviskade munken i mitt öra,

Jag betraktade Moskvas skönaste kvinna. Hon
var så fet, att hon rullade fram som ett klot, ögon
och näsa voro inbäddade i fett, och hennes ansikte
var öfverdraget med ett tjockt lager smink; som
bottenfärg krithvitt, kinderna röda och ögonbryn
och ögonlock blå. De feta, ringprydda händerna
voro hvitmålade med gula streck. Hon kom obe-
slöjad emot mig och smålog, eller rättare grinade,
så att sminket rynkade sig kring ögon och mun.
Jag hälsade höfviskt, tackande henne för att hon
beredt mig äran att få råka henne. Jag yttrade,
det jag hoppades att hon ej utsatte sig för någon
fara för min skull. Hon försäkrade att ingen fara
var för handen. Hennes herre och husbonde var
bortrest. Hon gaf munken ett tecken att aflägsna
sig. Då dörren slutit igen bakom honom, sade hon:

„Tag af er skägget och den där fula munk-
hatten; såväl jag som Anna Ilinischna älska tyskar-
nas slätrakade ansikten.„

En stund förflöt innan jag fick se Anna Rjapo-
loffskaja, som jag ifrigt längtade efter. Under tiden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 26 06:44:52 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arkarlivar/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free