Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
städerna och borgarna. Mycket guld och silfver
fingo vi, och sällan möttes vi af något motstånd.
En gång red en bojardruschina emot oss, men slogs
genast tillbaka och flydde allt hvad tygen höllo.
Värre var det, då borgarskapet i en liten stad, som
vi brandskattat, i förening med bönder och bojarer
från omnäjden kringsvärmade oss på skidor och
öfversållade oss med pilar. Det var omöjligt att
komma i handgemäng, ty så snart ryttarne veko af
från vägen, sjönko hästarna ända till buken i den
lösa snön.
Dessa strider hade det goda med sig, att ryt-
tarne åter begynte hålla sig till mig; rädslan hade
drifvit själfsvåldet ur kroppen på dem.
Sedan vi sålunda i trenne veckor irrat kring på
vägar och stigar, nådde vi Volgan vid Unscha flo-
dens mynning. Innan vi satte öfver älfven, sände
jag Anna under Semjons beskydd till det närbelägna
Kinjeschma, där det fanns ett nunnekloster. Vi skil-
des åt, Anna under strida tårar, jag med ett så kort
farväl, som möjligt. Hon bönföll om att få följa
mig, men jag vägrade; hon var tvungen att under-
kasta sig, ty jag var den enda människa hon kunde
lita sig till. Jag lofvade dock att snart låta höra af
mig och att ej för alltid lämna henne i klostret.
Äfven om jag stupade, behöfde hon ej frukta att
blifva kvarglömd i Kinjeschma, ty i sådant fall
komme Semjon, Kättil Månsson eller Frillen att
föra henne till Sverige, till mina fränder. Utan sak-
nad skildes jag från henne. En tung börda var
lyftad från mina skuldror, och jag kunde nu ode-
ladt egna mig åt mitt höfvidsmannaskap, som san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
