- Project Runeberg -  Karl Ivarssons krönika: hans strider och färder i Österland /
214

(1906) [MARC] Author: René Ahrenberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

norden — mot Sverige, mot Viborg och Skalms-
holm! Men min nedslagenhet hade ännu ej gifvit
vika, ehuru slöheten och likgiltigheten voro borta.
Utan glädje och utan hast red jag ut ur Moskvas
borg, kastande en sista blick på porten, där jag
utfört min bragd, där Katillus Magni och så många
tappra karlar, för hvilkas själ jag sedermera lät läsa
några mässor, stupat. Måns Göransson som höll
sig vid min sida, gissade mina tankar.

„Det var en god och lycklig död“, sade han
med en suck. De voro karska karlar, gud fröjde
själarna.

I Tverj råkade jag Anna Ilinischna, som för-
väntansfullt blickade emot mig, då jag inträdde i
härbärget, där hon bodde. Hon ryggade dock till-
baka, då hon mötte min blick. Jag trodde att hon
blef förskräckt öfver det röda ärret i ansiktet och
öfver min magerhet och blekhet — jag hade ännu
ej hunnit blifva riktigt återställd. Hon kysste min
hand, hvilken jag häftigt drog tillbaka, ehuru jag
såg, att det gjorde henne ondt. Hon tackade mig
för att jag hållit mitt löfte och ej glömt henne kvar
i klostret.

„Du borde redan hafva lärt dig, att jag brukar
stå vid mina ord“, var mitt enda svar, — Annas
ögon blefvo än sorgsnare vid mitt korta svar. Gud
vet hvilken djäfvul som farit i mig, men jag njöt
af att se hennes smärta. Hon hade blifvit blek och
mager, ögonen omgåfvos af svarta ringar. Det syntes
att hon lidit mycket. Semjon, som fattat stor till-
gifvenhet för henne, skakade på hufvudet och mum-
lade bekymrad något om min hårdhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 26 06:44:52 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arkarlivar/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free