- Project Runeberg -  Karl Ivarssons krönika: hans strider och färder i Österland /
219

(1906) [MARC] Author: René Ahrenberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fanan, var nu bleiven trumpen och butter som en
gammal gubbe. Borta vid andra ändan af vårt lilla
läger, ett godt stycke från de öfriga, sutto Anna
Ilinischna och Stepan Lisitsin. De talade lågmält,
Anna kastade då och då en förstulen blick på mig,
liksom för att se om jag uppmärksammade henne.

„Barin Karl Igorowitsch“, sade Semjon, som
sällade sig till mig, „nu måste du göra slut på det
där, där borta, annars kan det hända att räfven
Stepan kniper din höna.“

„Det är min sak, och ej din, gamle tok“, sva-
rade jag, men likväl gick jag strax bort till Anna, och
satte mig mellan henne och Lisitsin, gifvande denne
en omild knuff, så att han höll på att falla öfverända.

„Nu är det slut med det här, Lisitsin, ni för-
dömda kättare, och du Anna Rjapoloffskaja, huru
vågar —.“

I allt folkets åsyn slog Anna armarna om min
hals, hon kysste mig och grät af glädje. Lisitsin
smög sig skamsen undan. Jag försökte först be-
vara min barska uppsyn, men snart gaf jag efter,
det kändes som om en tryckande börda lyfts från
mitt bröst. Jag slog armarna om henne, och jag
skrattade och jag kysste henne. Och åter var jag
den lustigaste bland de lustiga, jag var åter den
glade junker Skalm.

Då vi satte oss i sadeln, red jag vid Annas sida,
Lisitsin hade intagit min plats, sist i tåget. Solen
lyste åter för mig, granskogen var åter grön, björ-
karna lyste gula, och den lätta höstdimman hängde
blå och genomskinlig öfver skogen. Åter hade ryt-
tarne blifvit mina goda vänner och kumpaner; kar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 26 06:44:52 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arkarlivar/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free