Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ende, som ej gladde sig, var Måns Görans-
son. Ju längre vi redo mot norr, desto dystrare
blef han. På mina frågor svarade han att han ej
kunde återvända till Sverige, emedan han, var fredlös
och att hans skuld aldrig kunde försonas; fogdar
häradshöfdingar och präster skulle aldrig lämna ho-
nom någon ro, hvarför han ärnade stanna i Nov-
gorod och fortsätta sitt förra lif. Jag sade honom,
att, om han följde mig till Skalmsholm, kunde han
vara trygg för alla efterspaningar, ty där hade man
aldrig sett en fogde, eller häradshöfding, än mindre
en präst. För öfrigt hade många år förflutit sedan
han lämnat Sverige, ingen komme att känna igen
honom; därtill var han från Åbolandet, så att det
ej var stor utsikt att någon, som fordom känt ho-
nom, skulle råka honom i det Viborgska landet.
Slutligen gick han in på att följa mig, ehuru han
sade att han komme att ligga mig till last och vara
till ingen nytta. Jag tröstade honom med att det
mer än väl behöfdes tappra karlar i det omtvistade
landet och att han säkert komme att få sig ett
nappatag med Svidrigajlo, littavern i Uguniemi.
Så en dag redo vi in genom Novgorods söder-
port, där jag utan saknad skildes från Stepan Li-
sitsin. Jag uppsökte strax Krister Lembeke, som
med glädje hälsade mig välkommen. Han åter-
lämnade mig Sigfridssönernas patent och åtog sig
att sälja hästarna, ty nu skulle färden fortsättas i
båt. Vi förtäljde hvarandra våra öden. Hans ran-
färder hade varit nära nog lika äfventyrliga, som
mina krigståg. Anna och Lembekes hustru lyss-
nade med förvåning och förskräckelse till våra be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
