Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarade jag, ty en bonde hade nyss sagt mig, att
man räknat de stupade Sigfridssönerna. De voro
fulltaliga, ingen öfver femton år hade undkommit.
„Det är lögn, de kunna ej alla hafva fallit utan
att begära nåd. Några af dem måste hafva blifvit
sårade, ni har låtit dräpa dem alla“, skrek fogden
med hög röst.
„Tig karl, hvad kommer det dig vid“, svarade
jag, lämna mig i ro, eller får du gå samma väg,
som desse.“ Jag pekade på några af de stupade.
Förskräckt drog han sig undan, ty han såg att jag
talade allvar.
Ute på udden stodo Sigfridssönernas kvinnor,
jämrande och klagande. Min fader sökte trösta
Agneta, som gråtande och förtviflad stödde sig mot
hans axel.
Han gaf mig en vredgad blick. „Du är en vild
och hård man“, sade han, hvarför ej skona de unga?“
„För att ormynglet en vacker dag skulle åter-
vända och hämnas; nej, nu skall det vara slut på
fejden.“
Så slutade Karl Ivarsson sin berättelse och vill
jag nu tillägga, att han mot våren följde Karl Knuts-
son till Stockholm, och vid denne herres kröning
blef han slagen till riddare och inkallad i rådet.
Samtidigt gafs honom som län allt det land han
kunde försvara och som arf och eget, det han för-
mådde uppodla. Riddar Karl svek ej sin konungs
förtroende, utan försvarade gränsen med kraft och
slog Svidrigajlo af Uguniemi och allt hans folk, så
att de ryske betogos af stor fruktan och skräck och
därefter undveko Skalmsholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
