- Project Runeberg -  Arma människor /
18

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8 april

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med hänsyn till sin talrika familj hade han mindre
inkomster än jag. Och jag är inte bortklemad. Sanningen
att säga var det i min förra bostad ojämförligt bättre,
och man var där mer ogenerad, mor lilla.
Naturligtvis är också min nuvarande bostad bra, på sätt och vis
till och med gladare och, om ni så vill, mer omväxlande.
Det medger jag gärna, men det gör mig ändå ont om
den gamla bostaden. Vi gubbar, jag menar sådana, som
kommit till åren, äro en gång för alla vana vid gamla
föremål som vid något medfött. Den gamla bostaden
var så liten, så liten, och väggarna voro — ja, vad tjänar
det till att beskriva dem! Väggarna voro som alla andra
väggar, och det var ingenting särskilt med dem, men
minnet av allt det förflutna förföljer mig ännu med
kval och längtan.

Underligt — det ligger något tungt i dessa minnen,
och ändå äro de angenäma. Till och med det tråkiga,
som jag då emellanåt förargade mig över, tycks i
minnet renat från allt tråkigt och framträder för min
fantasi i förföriskt skimmer. Stillsamt levde vi där, Varinka,
jag och värdinnan, den gamla saliga gumman. Även
henne minnes jag nu med sorgset vemod. Det var en
god kvinna, och mycket tog hon inte för bostaden.
Av gamla trasor stickade hon täcken med alnslånga
stoppnålar, det var hela hennes göra. Ljus hade vi
gemensamt och arbetade därför vid samma bord. Hon
hade hos sig ett barnbarn Masja — jag minnes henne
som litet barn, men nu är hon väl nästan fullvuxen.
Hon var en lustig yrhätta, som jämt narrade oss att
skratta, och så levde vi gemytligt på tre man hand.
Under den långa vinterkvällen satte vi oss kring det
runda bordet, drucko te och började sedan arbeta. För att
Masja inte skulle ha tråkigt och inte göra för mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free