- Project Runeberg -  Arma människor /
32

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

misslynt och trumpen, att han timtals gick av och an i
rummet med rynkad panna utan att säga ett enda ord.
Mor tordes då inte tilltala honom, utan bara teg. Jag
satte mig i en vrå med en bok i handen stilla och
beskedligt och vågade inte röra mig.

Tre månader efter vår ankomst till Petersburg
sattes jag i pension. I början var det för mig så ledsamt
bland dessa främmande människor. Allt var så torrt
och otrevligt — lärarinnorna voro kinkiga, flickorna
näsvisa, och jag kände mig bortkommen som en vilde.
Allt var pedantiskt och strängt. Det var bestämda
timmar för allting, gemensamma måltider, tråkiga
lärare — allt gjorde mig i början utpinad och utledsen.
Jag kunde inte ens sova där, utan låg ofta och grät under
den långa, tråkiga och kalla natten. Ofta om kvällarna,
när alla de andra högt läste över sina läxor, satt jag
tyst lutad över mina böcker och uppgifter, vågade
inte röra mig och tänkte bara på vår hemtrevliga vrå,
på pappa och mamma och på min gamla amma och
hennes sagor. Ack, hur sorgsen blev jag icke till mods!
Till och med det allra tarvligaste föremål i hemmet kom
jag då ihåg med vemod. Jag bara funderade på, huru
skönt det vore, om man nu vore hemma igen. Jag skulle
suttit i det lilla rummet med de mina vid samovaren —
det skulle varit så skönt och varmt. Hur hjärtligt och
ömt skulle jag då inte ha omfamnat min mor! Man
grubblar och funderar, tills man av sorg brister ut i
stilla gråt och söker sväljer ner tårarna, och så gick det
mig nu. Men bokstäverna fastnade inte i minnet. Till
frukosten hade jag inte lärt mig läxan, ty hela natten
drömde jag om magistern, »madame», skolflickorna,
och fast jag hela natten i sömnen rabblade upp min
läxa, visste jag dagen därpå inte ett dugg. Då ställdes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free