- Project Runeberg -  Arma människor /
33

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag i skamvrån och fick bara en rätt vid måltiden. Jag
var så olustig, så tråkig. I början gjorde alla flickorna
narr av mig, retade mig, sökte villa bort mig, då jag
skulle läsa upp läxan, nöpo mig, då vi gingo för att äta
middag eller dricka te, och klagade hos lärarinnan över
mig för den minsta småsak.

Men vilket paradis var det inte, när amman kom för
att hämta mig lördagskvällarna! Hur lidelsefullt
omfamnade jag icke den gamla hedersgumman i min
översvallande förtjusning! Hon pysslade sorgfälligt
om mig, pälsade på mig och kunde inte hålla jämna steg
med mig, men pratade och berättade alltjämt. Hem
kom jag munter och glad till mods och omfamnade de
mina så ömt, som vore det ett återseende efter tioårig
skilsmässa. Så blev det prat och glam; man hälsade
på alla, flinade och skrattade, skuttade och hoppade.
Med far begynte ett allvarligt samtal om vetenskaper,
om våra lärare, om franska språket och om L’Homonds
grammatik, och alla voro vi så glada och belåtna. Än i
dag blir jag glad, då jag tänker på dessa minuter.

Av alla krafter sökte jag lära mig och vara min far
till lags. Jag såg, att han gav ut sitt sista öre för min
skull och själv slog sig fram — Gud vet hur. Med varje
dag blev han emellertid allt mer dyster, misslynt och
vresig. Hans karaktär försämrades tydligen, hans
affärer misslyckades, och skulderna växte lavinmässigt.
Mor, som inte tordes gråta eller säga ett ord, för att
inte reta honom, blev allt krassligare och krassligare
och fick en elak hosta. Kom jag från pensionen, såg
jag alltid samma sorgsna ansikte. Mor grät i smyg,
och far var ond. Nu kom turen till bannor och
förebråelser. Far påstod, att jag inte längre beredde honom
någon glädje och hugnad, att de för min skull blevo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free