- Project Runeberg -  Arma människor /
35

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

råttor ur sina hål och bestormade oss i stora skaror.
Det lilla hus, som far hade köpt ett halvt år efter vår
flyttning till Petersburg, gick under klubban, och allt,
som vi ägde, måste säljas. Jag vet inte, hur det hela
blev ordnat, men själva stodo vi på bar backe, utan
tillflyktsort och utan uppehälle. Mor led av en tärande
sjukdom, vi hade knappt mat för dagen och ingenting
att leva av. Undergången stod för dörren. Jag hade
då nyss fyllt fjorton år.

Då var det som Anna Fedorovna kom till oss. Hon
sade jämt, att hon var godsägarinna och befryndad
med oss. Min mor medgav också, att hon var släkt
med henne, men det var på mycket långt håll. Så länge
far levde, hade hon aldrig uppsökt oss. Nu uppenbarade
hon sig med tårar i ögonen och försäkrade, att hon tog
den livligaste del i vårt olycksöde. Hon kände det
varmaste deltagande i vår förlust och vår tröstlösa
belägenhet, men försäkrade, att far själv rådde för det,
att han hade levat över sina tillgångar, tagit sig vatten
över huvudet och överskattat sina krafter. Hon
uttryckte sin önskan att komma på förtroligare fot med
oss och bad oss glömma det ömsesidiga missförstånd,
som förefunnits. Men när min mor förklarade, att det
aldrig funnits något tråkigt missförstånd, brast hon i
tårar, ledsagade mor till kyrkan och läste en själamässa
för den »lilla duvan», såsom hon kallade min far. Därpå
försonade hon sig högtidligt med mor.

Efter långa haranger och omsvep, varmed Anna
Fedorovna i bjärta färger skildrade vårt eländiga läge,
vårt hopplösa armod och vår hjälplöshet, bjöd hon
oss att ta sin tillflykt till henne, såsom hon uttryckte
sig. Min mor tackade, men var länge obeslutsam. Men
eftersom hon inte hade något annat val, förklarade hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free