Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fedorovna blev förfärligt ond på mamma för det och
försäkrade oupphörligt, att vi voro sturska, att vi inte hade
någon anledning att vara så förnäma, och höll på så där
flera timmar i sträck. Jag förstod då inte, vad hon
syftade på; först nu har jag fått reda på eller åtminstone
gissat mig till, varför det i början var så motbjudande
för mor att antaga Anna Fedorovnas gästvänliga
anbud.
Hon var en elak kvinna och plågade oss ständigt.
Ännu är det mig en hemlighet, varför hon bjöd just
oss till sig. I början var hon tämligen vänlig mot oss,
men snart nog lade hon helt i dagen sin verkliga karaktär,
då hon märkte, att vi voro alldeles hjälplösa och att vi
inte hade någonstans att ta vägen. Sedermera blev hon
dock åter ganska vänlig mot mig, rent av brutalt vänlig
och inställsam, men i början hade jag det lika svårt som
mamma. I varje ögonblick grälade hon på oss och gjorde
intet annat än bedyrade sin välgörenhet. För
främmande presenterade hon oss som sina fattiga släktingar,
en änka med faderlös dotter, som hon av
barmhärtighet och kristlig kärlek tagit upp i sitt hus. Vid bordet
följde hon med blicken varje matbit, som vi lade för
oss, men om vi inte åto, började åter samma historia: vi
ratade maten kantänka, hon bjöd, vad huset förmådde,
och vi hade gudbevars, hette det, haft det bättre hos
oss själva. Salig far talade hon illa om gång på gång,
han ville vara bättre än alla andra, men det hade gått
utför med honom. Hustru och barn hade han släppt
vind för våg, och om det inte funnits medlidsamma,
välgörande släktingar med kristligt sinnelag, vete Gud,
huru det hade gått! De hade kanske kastats ut på
gatan och svultit ihjäl. Ja, vad allt pratade hon inte!
Det var mer äckligt än sårande att höra på. Mor grät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
