- Project Runeberg -  Arma människor /
39

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

studier, och han kallades av gammal vana alltjämt för
student. Han levde så anspråkslöst och tyst, att vi
inte kunde höra honom från vårt rum. Till det yttre var
han mycket underlig att skåda. Han gick så fumligt,
hälsade så tafatt och talade så underligt, att jag i
början inte kunde se på honom utan att skratta. Sasja
spelade honom spratt oupphörligt, särskilt under
lektionerna. Han å sin sida hade ett mycket retligt lynne,
blev oupphörligt ond och ursinnig vid den minsta
småsak, bannade oss och beskärmade sig över oss. Ofta
gick han i raseri in i sitt rum utan att avsluta lektionen.
Där satt han dagarna i ända vid sina böcker. Han hade
många böcker, idel dyra och sällsynta. Han gav även
på annat håll undervisning, som han tog betalt för, och
så fort han skrapat ihop några slantar, gick han tvärt
och köpte sig böcker.

Med tiden lärde jag känna honom bättre och
intimare. Han var i själva verket den hederligaste och
hyggligaste människa av alla, som jag då träffade på.
Min mor satte mycket värde på honom. Längre fram
blev han också för mig den bästa vännen —
naturligtvis näst min mor.

Fast jag då redan var stora flickan, var jag Sasja
behjälplig att skoja med honom, och vi kunde hela
timmar bry våra hjärnor, huru vi skulle kunna reta
honom och få hans tålamod att brista. Han såg
förfärligt komisk ut, då han blev ond, och detta beredde
oss ett utomordentligt nöje. Jag skäms, när jag nu
tänker därpå. En gång retade vi honom nästan till
tårar, och jag hörde honom ofta mumla: Stygga barn!
Jag blev plötsligt förlägen och skamsen, ty det gjorde
mig så ont om honom. En gång, minns jag, rodnade jag
ända till öronen, och nästan med tårar i ögonen bad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free