- Project Runeberg -  Arma människor /
43

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varelse i världen. För det första var han förfärligt
nyfiken, för det andra hindrade han genom sitt dumma,
meningslösa prat sonen oupphörligt i hans studier, och
slutligen uppenbarade han sig stundom i onyktert
tillstånd. Sonen vande honom dock omsider av med dessa
lyten, både nyfikenheten och den ständiga pratsamheten,
och bragte det äntligen därhän, att denne lyssnade till
honom som till ett orakel i allo och inte vågade öppna
munnen utan hans medgivande.

Den stackars gubben kunde inte nog beundra och se
sig mätt på sin Petinka, såsom han kallade honom. När
han hälsade på sin son, hade han alltid en skygg, orolig
uppsyn, sannolikt av villrådighet, huru sonen skulle
taga emot honom. Vanligtvis kom han sig på en lång stund
inte för att gå in, och om jag råkade vara där, frågade
han mig upprepade gånger, hur det var med Petinka,
om han mådde bra, huru han var till lynnet och om han
höll på med något viktigt. Kanske han skriver eller
funderar på något viktigt? Då jag tillräckligt hade lugnat
och uppmuntrat honom, beslöt han sig slutligen för att
stiga in, men öppnade dörren sakta och rysligt försiktigt
och stack först in huvudet. Fick han då se, att sonen
inte var vid dåligt lynne, utan nickade med huvudet,
gick han sakta in i rummet och lade av sig sin kappa och
sin hatt, som jämt var tillknycklad och trasig, med slitna
brätten. Allt hängde han upp på en spik lika tyst och
ohörbart. Därpå satte han sig försiktigt på en stol och
tog ej blicken från sonen. Han uppfångade alla hans
rörelser och sökte gissa sig till hans tankar. Om hans
Petinka inte var vid gott lynne, och gubben märkte
detta, så reste han sig genast från stolen och förklarade,
att han bara velat titta in ett ögonblick. »Jag har gått
så länge och ville bara pusta ut i förbifarten.» Lika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free