- Project Runeberg -  Arma människor /
45

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom nykter tre gånger å rad, gav han honom sedan
vid det första besöket vid avskedet en silverslant.
Någon gång köpte han stövlar, en halsduk eller en väst
åt gubben, och när denne uppträdde i sin nya skepnad,
kråmade han sig som en tupp. Stundom kom han också
in till oss. Han hade med sig pepparkakor och äpplen
och pratade jämt om Petinka. Han bad oss vara mycket
uppmärksamma och läraktiga och sade, att Petinka var
en god son, en mönstergill son och därtill en så lärd son.
Därvid plirade han så löjligt med det vänstra ögat och
krumbuktade sig så lustigt, att vi inte kunde hålla oss
från att flina, utan gapskrattade åt honom med full
hals. Min mor tyckte mycket om honom. Men gubben
hatade Anna Fedorovna, fast han inför henne var
»lugnare än vatten och lägre än gräs», såsom ordspråket
lyder.

Snart slutade jag upp med mina lektioner för
Pokrovskij. Liksom förr betraktade han mig fortfarande
som barn, som en yrhätta av samma slag som Sasja.
Det gjorde mig mycket ont, därför att jag av alla
krafter sökte gottgöra mitt forna uppförande. Men ingen lade
märke därtill. Detta retade mig ännu mer. Jag hade
aldrig talat med Pokrovskij utanför lektionsiummet och
kunde inte förmå mig att göra det. Jag rodnade, blev
förvirrad och grät sedan i en fönstersmyg.

Jag vet inte, huru allt detta skulle ha avlupit, om
inte en egendomlig omständighet hade påskyndat vårt
närmande. En kväll, när mor satt hos Anna Fedorovna,
smög jag mig in i Pokrovskis rum. Jag visste, att han
inte var hemma, och då for det för mig, att jag skulle
gå in till honom. Hittills hade jag aldrig tittat åt honom,
fast vi mer än ett år hade bott vägg i vägg. Nu klappade
mitt hjärta så hårt, som om det ville brista. Jag tittade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free