- Project Runeberg -  Arma människor /
47

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Jag måste förutskicka den anmärkningen, att han
inte kunde tåla, om någon huserade i hans bostad. Ve
den, som petade på hans böcker! Döm nu om min
förfäran, då böckerna, stora och små, i alla möjliga
format, trillade ner från hyllan och hoppade kring i hela
rummet under bord och stolar! Jag skulle velat smyga
mig bort, men det var för sent. Nu är det färdigt!
tänkte jag. Jag var förlorad, det är förbi med mig!
Jag hade burit mig åt som en ostyrig barnunge — jag
stora, dumma flickan!

Pokrovskij blev rysligt förargad. — Det fattades
bara det! skrek han. — Skäms ni inte att ställa till ett
sådant ofog? Kan ni aldrig sluta med sådana galna
påhitt? — Och så böjde han sig ner och började plocka
upp böckerna. Jag kastade mig också ner på golvet
för att samla upp dem. — Det behövs inte, behövs inte!
skrek han. — Ni gjorde bättre, om ni inte gick, dit ni
inte är ombedd. — Men något lugnad av min ödmjuka
hållning, fortsatte han i en mer dämpad ton, som
erinrade om den forne lärarens: När skall ni stadga
er en smula, och när skall det bli folk av er? Ni är
ju inte längre bara barnet, ingen flickunge, utan redan
femton år.

Och liksom för att få visshet om att jag inte längre
var en flickunge, fixerade han mig, men rodnade ända
till öronen. Jag begrep ingenting. Jag bara stod stilla
framför honom och stirrade häpen på honom. Han reste
sig långsamt, gick med förlägen min fram till mig, blev
rysligt förvirrad och mumlade något, som om han skulle
velat urskulda sig för att han nyss yttrat, att jag var
en så stor flicka. Slutligen fattade jag meningen. Jag
kan inte beskriva, hur det då blev mig til mods. Jag
blev generad och kom alldeles av mig, rodnade ännu mer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free