- Project Runeberg -  Arma människor /
49

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hjärta var så beklämt. Jag rusade upp från stolen och
skrek till i ett utbrott av vild förtvivlan. I detsamma
öppnades dörren, och in i vårt rum kom Pokrovskij.

Jag minns bara, att jag återfick besinningen i hans
armar. Han satte mig varligt i en länstol, hämtade
ett glas vatten åt mig och överhopade mig med frågor.
Jag minns inte, vad jag svarade. — Ni är själv sjuk,
mycket sjuk, sade han och tog mig i handen. — Ni har
feber, ni fördärvas, om ni inte skonar er hälsa. Lugna
er och lägg er att sova! Jag skall väcka er om ett par
timmar. Vila ut! Lägg er! Lägg er! upprepade han
utan att ge mig andrum att svara ett enda ord.
Tröttheten berövade mig mina sista krafter, och mina ögon
föllo ihop av matthet. Jag lutade mig tillbaka i stolen
och tänkte bara sova en halvtimme, men vaknade
först inemot morgonen. Pokrovskij väckte mig inte,
förr än det var tid att ge stackars mor medicin.

Nästa dag, då jag hunnit repa mig en smula, var
jag åter redo att sätta mig vid mammas säng, med den
fasta föresatsen att inte somna den gången. Då klockan
var elva, knackade Pokrovskij åter på vår dörr, och jag
öppnade. — Det är väl tråkigt att sitta ensam, sade han,
och därför har jag tagit med en bok, så att ni kan
fördriva tiden. Jag tog den, men minns inte, vad det var
för bok, och jag ögnade knappt i den, fast jag inte sov
på hela natten. En underlig, upprörd känsla unnade mig
ej ro därtill, och jag kunde inte hålla mig stilla. Några
gånger steg jag upp och gick av och an. Men en känsla
av inre harmoni spred sig över hela mitt väsen, och jag
var så glad åt Pokrovskijs uppmärksamhet. Jag var
nästan stolt över hans omsorger och bekymmer för
min skull. Jag fantiserade och grubblade natten i ända.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free