- Project Runeberg -  Arma människor /
50

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pokrovskij kom ej mer denna kväll; det visste jag.
Men jag kände på mig, att han skulle komma den
nästa.

Dagen därpå, då alla i huset redan hade gått till
sängs, öppnade Pokrovskij sin dörr och började språka
med mig från tröskeln. Jag minns nu inte ett enda ord
av vad vi då sade varandra. Jag kommer bara ihåg,
att jag var skygg och förlägen och förtretad på mig
själv. Med otålighet avbidade jag slutet på samtalet,
fast jag hela dagen hade längtat därefter, haft honom i
tankarna och på förhand gjort upp mina frågor och svar.

Från och med denna kväll knöts vårt intima band.
Under mors sjukdomstid tillbragte vi några timmar
tillsammans varje natt. Jag började efter hand
övervinna min blyghet, ehuru jag efter varje samtal blev
allt mer och mer missbelåten med mig själv. För resten
märkte jag med hemlig glädje och med stolt
tillfredsställelse, att han för min skull glömde sina
odrägliga böcker. Händelsevis föll samtalet skämtsamt en
gång på böckerna, som ramlat ner från hyllan. Det var ett
underligt ögonblick. Jag var nästan alldeles för
öppenhjärtig och naivt meddelsam. Jag hänfördes av en
sällsam känsla av förtjusning och yppade för honom allt:
att jag ville studera, att det grämde mig, att man
betraktade mig som en liten flicka, som barn. Jag
upprepar det: jag befann mig i ett exalterat tillstånd, mitt
hjärta var så vekt, och i mina ögon stodo tårar. Jag
dolde intet för honom, utan talade om allt, allt — om
min tillgivenhet för honom, om min åstundan att tycka
om honom, att leva med honom, vederkvicka och lugna
honom. Han såg så underligt på mig, med förvåning och
uppmärksamhet, men sade ingenting. Då blev det mig
med ens så dystert och sorgset till mods. Det föreföll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free