- Project Runeberg -  Arma människor /
51

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mig, som om han inte förstod mig, som om han kanske
gjorde narr av mig.

Jag föll plötsligt i gråt som ett litet barn, snyftade
och kunde ej längre behärska mig. Jag befann mig som
i ett anfall av hysterisk kramp. Han fattade mina händer,
kysste dem, tryckte dem mot sitt bröst och sökte med
vänliga ord trösta mig. Han var mycket upprörd. Jag
minns inte, vad han sade mig. Jag bara grät och
skrattade om vartannat, rodnade och kunde inte få
fram ett ord av glädje. Men trots min upprörda
stämning lade jag märke till, att det ännu fanns kvar något
av konstlad förlägenhet hos Pokrovskij. Han kunde
tydligen inte hämta sig riktigt i häpenheten över min
exalterade hänförelse, över mitt plötsliga bedyrande av
en så glödande vänskap. Kanske fann han det i början
bara intressant. Efter hand försvann hans nervositet,
och med samma enkla, naturliga känsla, som besjälade
mig, besvarade han min hängivenhet, mina hjärtliga
ord och upptog alla mina frågor med samma vänliga
uppmärksamhet och hjärtlighet som en uppriktig vän,
som min köttslige broder. Mitt hjärta blev så varmt,
och det kändes så ljuvt. Jag undanhöll och fördolde ej
det minsta. Han såg allt, och med varje dag blev han
alltmer fästad vid mig.

Sanningen att säga, kommer jag inte ihåg, vad allt
vi språkade om i dessa pinsamma och på samma gång
ljuvliga möten i natten vid lampans flämtande sken och
omedelbart i närheten av min stackars mors sjukbädd.
Vi talade om allt, som föll oss in, om allt, som rörde sig
i våra hjärtan och sökte sig uttryck. Ja, vi voro då
nästan lycksaliga. Ack, det var en både sorglig och
glättig tid, och nu är det mig både ljuvligt och sorgligt
att minnas det. Men om minnena äro glada eller dystra,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free