- Project Runeberg -  Arma människor /
61

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

natten var han som vansinnig. Han led förfärligt och
våndades, och hans stönanden söndersleto min själ.
Alla i huset voro som slagna av skräck. Anna Fedorovna
bad alltjämt till Gud, att han så snart som möjligt
måtte tagas hädan. En läkare tillkallades, men han
sade blott, att den sjuke ovillkorligen måste dö före
morgonen.

Den gamle Pokrovskij tillbragte hela natten i
korridoren utanför dörren till sonens rum; där bäddade
man åt honom på en bastmatta. Han gick oupphörligt
in i rummet och var förfärlig att skåda. Han var så
krossad av sorg, att han tycktes alldeles känslolös och
tankeslö. Hans huvud skakade av skräck, han darrade
i hela kroppen, mumlade jämt för sig själv och tycktes
fundera på något. Jag trodde nästan, han skulle bli
tokig av sorg.

Före gryningen somnade gubben in på sin
bastmatta, uttröttad av alla själskval. Vid åtta-tiden på
morgonen låg sonen i dödsryckningarna, och jag väckte
därför fadern. Den döende var vid full sans och tog
farväl av oss alla. Underbart! Jag kunde inte gråta,
men min själ var som söndersargad.

För mig voro hans sista ögonblick det kvalfullaste
och mest hjärtslitande. Han ville alltjämt bedja eller
fråga om något med sin stelnade tunga, men jag kunde
omöjligt uppfatta några sammanhängande ord. En hel
timme var han orolig och ängslig för något och ansträngde
sig att göra ett tecken med sina kallnade händer; så
började han åter bedja med en ömkligt rosslande, dov
röst, men hans ord voro så osammanhängande, att jag
inte kunde uppfatta något. Jag kallade fram alla
närvarande till honom och bjöd honom dricka, men han
skakade blott sorgset på huvudet. Slutligen begrep jag,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free