- Project Runeberg -  Arma människor /
110

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3 augusti

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Därför tog jag mod till mig, stoppade min blygsel i den
tredje byxfickan och begav mig till Petr Petrovitj,
full av förhoppning, men mer död än levande, i otålig
spänning.

Nå, kan ni tänka er, Varinka, hur det slutade? Jag
närmade mig honom försiktigt. Han var upptagen och
språkade med Fedosij Ivanovitj. Jag ryckte honom i
rockärmen och sa: Petr Petrovitj, Petr Petrovitj!
Han bara tittade på mig och jag fortsatte: Så och så
förhåller det sig. Jag skulle behöva trettio rubel och så
vidare. Han tycktes i början inte förstå mig, men när
jag hade förklarat allt tydligt för honom, skrattade han
till, och teg sen. Jag upprepade åter min begäran.
Han sade bara: Har ni säkerhet? Så fördjupade han sig
i sina papper, skrev vidare och tittade inte åt mig.
Jag blev något paff. Nej, sa jag, säkerhet har jag inte,
Petr Petrovitj. Men så fort jag får ut min månadslön,
skall jag göra avbetalningar. Jag skall tvärsäkert
betala skulden. Det betraktar jag som min första plikt.
I detsamma ropade någon på honom, och jag väntade,
tills han kom tillbaka. Han började formera pennan och
tycktes inte märka mig. Men jag höll i mig och frågade,
om det inte gick för sig på något sätt. Han teg och låtsade
inte höra, men jag stod på mig och ville försöka för
sista gången, i det jag röck honom i ärmen. Han tycktes
vilja säga något, men fortfor att spetsa pennan och
började skriva. Och då gick jag min väg. Där ser ni,
mor lilla. De äro naturligtvis mycket aktningsvärda
personer, men stolta, mycket stolta, och det är inte folk
för oss. Vad ha vi med dem att göra, Varinka? Och
bara därför har jag skrivit till er om allt det där.

Jemeljan Ivanovitj började också skratta och
skakade på huvudet, men sökte ge mig nytt mod. Ja,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free