- Project Runeberg -  Arma människor /
120

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5 augusti

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det icke höves mig att ackordera med vår Herre på detta
vis. Jag försjönk allt mer i mina funderingar och brydde
mig inte om att titta på något. Så gick jag utan att
tänka på vägen. Gatorna voro nästan folktomma, och
alla, som jag mötte, voro upptagna av sina egna tankar
och bestyr, och intet underligt i det, ty vem går i ett
sådant väder så tidigt ut för att promenera? En hop
hantverkare i smutsiga kläder kom emot mig, och
karlarna knuffade undan mig. Jag greps åter av
förlägenhet och kände mig bortkommen och sökte slå
bort tankarna på pängarna. Men kanhända, kanhända...

Jag hade just kommit till Voskresenska bron, då
jag tappade en skosula utan att veta, hur det gick till.
Då mötte jag vår skrivare Jermolajev; han stannade,
sträckte ut halsen och följde mig med ögonen, som om
han tiggde en slant av mig. Ack, käre vän, tänkte jag.
Du vill ha en snaps, och där fick du för det! Jag var
förfärligt trött, stannade och pustade ut en smula,
innan jag släpade mig vidare. Nu tittade jag mig med
flit omkring för att rikta min uppmärksamhet på något,
muntra upp mig och skingra mina sorgsna tankar,
men det lyckades inte. Jag kunde inte hålla tankarna
tillsammans och var för resten så nedsmutsad, att jag
riktigt skämdes för mig själv. Då fick jag slutligen
på avstånd se ett gult trähus med vindsrum i ett slags
villastil. Det här är bestämt, tänkte jag, Markovs
hus, där Jemeljan Ivanovitj bor. Den där Markov
är just den, som lånar ut pängar mot ränta, mor lilla.
Fast jag visste, att det var hans hus, var jag ändå så
yr i huvudet, att jag frågade en poliskonstapel, var
Markov bodde. Poliskonstapeln, den grobianen, som
tydligen var vid dåligt lynne, mumlade något mellan
tänderna, men lät mig förstå, att så var förhållandet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free