- Project Runeberg -  Arma människor /
129

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21 augusti

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Följaktligen, min ängel lilla, är jag icke helt och hållet
förvållande till min förseelse, därför att jag icke har syndat
i mina tankar och i mitt hjärta. Och därför vet jag
inte, vad jag har förbrutit. Ja, det är en dunkel punkt,
mor lilla.

Trettio kopek har ni skickat mig i silver och sedan
ytterligare tjugu. Det grämer mig i hjärtat, när jag
tänker på edra fattiga slantar. Ni har bränt er på handen
och måste snart svälta ihjäl, och ändå skriver ni, att
jag skall köpa mig tobak. Vad har jag då att göra i
sådant fall? Skulle jag utan det minsta samvetsagg
som en rövare plundra er inpå bara kroppen? Det var
då som jag alldeles tappade modet, mor lilla; det vill säga,
i början kände jag omedvetet, att jag inte duger till
något, att jag knappast är ett dugg bättre än mina
skosulor. Och därför ansåg jag det otillbörligt att ha
någon högre tanke om mig själv, utan började tvärtom
betrakta mig som ett odugligt och i viss mån ovärdigt
föremål. Och när jag förlorat aktningen för mig själv
och förnekade alla goda egenskaper hos mig och mitt
människovärde, då var allt förlorat, och jag föll, kastade
mig i den oundvikliga undergången. Detta var nog
bestämt av ödet, och det rår jag inte för.

I början gick jag ut för att pigga upp mig en smula,
men då blev det allt värre och värre. Naturen var så
gråtsjuk, vädret var kallt och regnigt, och så kom
Jemeljan i min väg. Han hade redan pantsatt allt vad
han ägde, Varinka; han var nu alldeles renrakad, och
då jag mötte honom, hade han inte på två dygn haft
det minsta att tugga på och var färdig att skicka på
stampen saker, som man inte brukar pantsätta, därför
att man inte får någonting på dem. Och då, Varinka,
föll jag, dock mer av medlidande med mänskligheten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free