- Project Runeberg -  Arma människor /
131

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ARMA MÄNNISKOR

D. 3 september.

Jag avslutade inte mitt förra brev, Makar
Aleksejevitj, därför att det var mig så svårt att skriva.
Stundom har jag ögonblick, då jag gärna ville vara ensam,
sörja och längta oavbrutet i min ensamhet, och sådana
stunder har jag nu allt oftare och oftare. I mina
minnen ligger det något oförklarligt, som oemotståndligt
rycker mig med sig så starkt, att jag timtals är känslolös
för hela min omgivning och glömmer allt det nuvarande.
Och det finns inga intryck i mitt nuvarande liv, vare
sig angenäma, tunga eller sorgliga, som inte påminna
mig om något liknande i mitt förflutna, allra mest om
min barndom, min gyllene barndom. Men efter sådana
ögonblick blir det mig ännu tyngre till mods. Jag blir
allt mattare. Min fantasi uttömmer mina krafter, och
min hälsa blir allt sämre och sämre.

Men i dag blev jag upplivad av den klara, friska
morgonen, en sällsynt vacker höstmorgon, och jag
hälsade den med glädje. Ja, nu är hösten redan inne. Vad
jag tycker om hösten på landet! Då jag ännu var barn,
hade jag lika starka känslor, och ännu mer älskade jag
höstaftonen. Jag minns, ett par steg från vårt hus
låg en sjö nedanför en kulle. Denna sjö — jag minns den
så tydligt — var vidsträckt, jämn och kristallklar.
När det inte blåste, låg sjön alldeles stilla. Intet löv
rörde sig på träden, som växte vid stranden, vattnet
var orörligt och spegelblankt. Hur friskt och svalt!
Daggen föll på gräset, i stugorna längi stranden tändes
ljus, och kreaturen vallades hem. Då smög jag mig sakta
ut för att titta på min sjö, och jag fick min ögonfägnad.
Ett bål av risknippor brann hos fiskare på stranden,

131

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free