- Project Runeberg -  Arma människor /
132

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och skenet spred sig långt ut över vattenytan.
Himlen var så blå och kall, men vid horisonten i väster
lågo breda strimmor av rött skimmer, som blevo
allt blekare och blekare. Månen gick upp. Luften var
så ren och stilla. En skrämd fågel flyger upp, det susar
i säven vid den minsta fläkt, och en fisk plaskar i
vattnet — allt hörs så tydligt. Över det blåaktiga vattnet
stiger en fin, genomskinlig dimma. Det mörknar i
fjärran; allt tycks drunkna i töcken, men alla föremål i
närheten framträda med skarpa konturer, liksom
utskurna — båt, strand, holme. — En tunna, som vräkts ut vid
stranden, gungar på vattnet, en gren av vide med
gulnade blad har snott in sig i vassen, en försenad mås
lyfter vingarna och dyker ner i det kalla vattnet, lyfter än
en gång och försvinner i töcknet. Jag spejar och
lyssnar. Huru underbart och ljuvt det kändes! Och då
var jag ändå bara barnet...

Ja, jag tycker om hösten, den sena hösten, då
skörden redan var inbärgad och allt arbete på fältet
avslutat, när man samlade sig kring kvällsbrasan och
beredde sig på vinterns ankomst. Då blev det allt
mörkare, himlen skymdes av moln, de gula löven ligga
kringströdda vid det nakna skogsbrynet och träden få
en blåsvart färg — särskilt om kvällen, då den fuktiga
dimman sänker sig och träden skymta fram ur töcknet
som jättar, som förfärliga vidunder. Man dröjer kanske
ute för sent, blir skild från andra, går ensam och får
brått — hu, så kusligt! Jag skälver i hela kroppen som
ett asplöv. Se där, tänker man, tittar något spöke fram
bakom en trädstam. Och vinden far fram genom
skogen, viner och tjuter, gnäller med klagande stämma,
sliter lös en grabbnäve blad från de murkna grenarna,
snurrar dem runt i luften, och efter dem flyger en lång,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:57:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/armaman/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free