- Project Runeberg -  Arma människor /
133

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bred svärm av fåglar med gällt genomträngande skri,
så att himlen blir svart. Det kännes så hemskt, och
då är det, som om man plötsligt hörde en viskande röst:
Spring, spring, lilla barn! Skynda på, ty här blir det
hemskt! Spring genast, barn! Och jag rusar hem med
andan i halsen. Men hemma är det stoj och glam,
och alla barn få vi något att göra — rensa ärter eller
vallmofrön. De sura vedträna spraka i spisen. Mor
tittar med vänliga ögon på huru vi arbeta. Den gamla
amman Uljana talar om den gamla goda tiden eller
berättar sagor om troll och spöken. Alla vi barn trycka
oss ängsligt tillsammans, men löjet spelar ändå på våra
läppar. Men plötsligt blir det moltyst. Hör! Bum,
bum, det är, som om någon bultade. Men det är
ingenting. Det är bara gamla Frolovnas spinnrock, som
surrar. Vilket skratt det då blir! Sedan på natten törs
man inte sova av rädsla och har så rysliga syner. Man
vaknar oupphörligt, törs inte röra sig under täcket,
och ända till daggryningen ligger man och darrar. Men
på morgonen stiger man upp kry som en fågel. Man
tittar ut genom fönstret: kölden har brett ut sig över
fälten, och den höstliga rimfrosten tynger ner de
avlövade kvistarna. Sjön har betäckts med en tunn
isskorpa, en vit ånga ligger över sjön, och fåglarna kvittra
muntert. Solen lyser vitt och brett med sina klara strålar
och krossar isen som tunt glas. Det är så ljust, klart
och glatt. I spisen fladdrar åter elden, vi sätta oss vid
samovaren, och genom rutan tittar vår svarta gårdshund
Polkan in, ännu huttrande av nattkölden och vänligt
viftande på svansen. En bonde rider förbi fönstret på
sin hästkrake för att hämta bränsle från skogen. Alla
äro så belåtna och glada. På logarna är mycket
spannmål lagrad, och av solen förgyllas de med halm betäckta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free