- Project Runeberg -  Arma människor /
138

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som understå sig att förolämpa en föräldralös flicka?
Det är inte människor, utan ett uselt pack, en skock
fänad, som man inte räknar och som inte äro individer —
det är jag säker på. Sådana rackare äro de. Enligt
mitt förmenande äro de, kära vän, inte ett dugg bättre
än den där positivspelaren, som jag i dag mötte på
Gorochovaja, ja han ingav snarare mer aktning än de.
Han går hela dagen och knogar med veven och väntar
att få en fattig styver för att kunna livnära sig, men
han är sin egen herre och ligger ingen till last. Han
tigger inte allmosor, utan mödar sig för att göra
medmänniskorna ett nöje genom att veva som en uppdragen
maskin. Han är en fattig stackare, det är sant, men
han är ändå en respektabel stackare. Han är trött och
förfrusen, men han stretar och knogar ändå på sitt
vis. Och det finns många hederliga människor, mor
lilla, som visserligen förtjäna föga med hänsyn till det
nyttiga i deras arbete, men som icke behöva bocka
sig för någon och tigga om bröd. Jag är också som den
där positivhalaren, det vill säga, jag är alls inte
detsamma som han, men i bildlig mening, i fråga om
hyggligt uppförande är jag likadan som han, såtillvida som
jag också knogar så gott jag förmår. Det blir inte så
värst mycket, men man kan heller inte begära det.

Jag har kommit att tala om den där positivspelaren,
mor lilla, därför att jag i dag har haft dubbelt tillfälle
att känna mitt eget armod. Jag stannade och tittade
på positivspelaren. Så dystra tankar snurrade kring
i mitt huvud, att jag stannade för att avleda dem. Där
stodo jag, några kuskar, en ung kvinna och en liten
flicka, förfärligt smutsig. Positivspelaren hade
placerat sig utanför ett fönster. Då märkte jag en liten
pojke, högst tio år; han skulle ha varit vacker, om han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:57:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/armaman/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free