- Project Runeberg -  Arma människor /
141

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spratt till av en underlig beklämning. Men jag gav
ingen slant, ty jag hade ingen. Och dessutom finns
det rikt folk, som inte tycker om, att stackare högt
beklaga sig över sitt olycksöde. De äro kantänka
framfusiga och störa den allmänna ordningen! Ja,
alltid är fattigdomen besvärlig för andra, och den
hungriges stönande stör den ljuva sömnen!

Jag tillstår öppet, kära vän, att jag har börjat
skriva allt detta delvis för att lätta mitt eget hjärta,
men ännu mer av det skäl att jag ville ge er ett prov
på min goda stil som författare. Ty ni måste medge,
mor lilla, att jag på senare tiden har lättare att
formulera mina tankar på papperet. Men nu har en sådan oro
kommit på mig, att jag själv i djupet av min själ
har börjat studera mitt tanke- och känsloliv, och fast
jag vet, mor lilla, att man härmed inte kan uträtta något,
vill man ändå på sätt och vis göra sig själv rättvisa.
Ja, i själva verket förödmjukar man sig själv utan
anledning, anser sig inte värd en styver och tycker sig
vara sämre än en hyvelspån. Och om det tillåtes mig
att anställa en jämförelse, kommer det sig kanske därav,
att jag själv känner mig lika bortkommen och betryckt
som den där stackars gossen, som bad mig om en
allmosa.

Nu skall jag uttala mig bildligt, mor lilla, i den
högre stilen. Hör alltså på! Det händer ibland, kära
vän, att då jag skyndar till byrån, jag ser mig omkring
på staden, hur den vaknar, stiger upp och hur det
börjar ryka, sjuda och bullra, och vid denna anblick
känner man sig liksom stukad, som om man fått en
örfil eller blivit dragen vid näsan av någon. Man stretar
hemåt »tystare än vatten och lägre än gräs», som det
ryska ordstävet säger, och vet inte, vad man skall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free