- Project Runeberg -  Arma människor /
143

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Varinka. Tanken är kanske alltför fri, kära vän, men
en sådan tanke framspringer stundom ofrivilligt ur
ett glödande hjärta och tar uttryck i ord. Och därmed
vill jag blott ha sagt, att man inte behöver ha allt för
låga tankar om sig själv, bara därför att man blir
skrämd genom folks dumma prat. Jag slutar med att
be er tro, mor lilla, att jag inte vill frambära
lasteligt tal till er eller att jag fått en skruv lös i huvudet
eller skrivit av ur någon bok. Nej, mor lilla, i så fall
tar ni miste. Jag avskyr lasteligt tal, har ingen skruv
lös och har inte skrivit av ur någon bok. Så är det med
den saken.

I sorgsen stämning gick jag hem, tog plats vid
bordet och satte fram samovaren för att få mig ett glas
te. Plötsligt fick jag se, hur Gorsjkov, vår stackars
hyresgäst, kliver in. Jag hade redan på morgonen märkt,
huru han slog sina lovar kring hyreskamraterna och
sökte närma sig mig. I förbigående vill jag säga, mor
lilla, att de andra hyresgästernas ställning är
ojämförligt sämre än min. Tänk på hustru och barn! Om jag
vore i Gorsjkovs ställe, vet jag rakt inte, vad jag skulle
ta mig till.

Alltså kom min Gorsjkov in och hälsade. En tår
glänste efter vanligheten i ögonvrån, och han skrapade
med foten, men kunde inte få fram ett ord. Jag bad
honom sitta ner på en stol, som, sanningen att säga,
var trasig, men någon annan fanns inte. Jag bjöd honom
ett glas te. Han gjorde långa ursäkter och krusade,
men tog slutligen glaset. Han ville dricka sitt te utan
socker och började åter urskulda sig. Jag sökte
övertala honom att ta och trugade honom, men han
spjärnade länge emot. Slutligen tog han den minsta
sockerbiten och lade den i glaset, försäkrande att det var ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free