- Project Runeberg -  Arma människor /
144

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ovanligt sött te. Där ser man, till vilka förödmjukelser
fattigdomen kan driva en människa.

— Nå, far lille, hur är det fatt? frågade jag. — Jo,
det knallar och går, svarade han, men uselt går det.
Var min välgörare, Makar Aleksejevitj, för Guds skull,
och bistå en olycklig familj! Min hustru och barnen
ha ingenting att äta, och ni kan förstå, huru det känns
för en far...

Jag ville säga något, men han avbröt mig. — Jag
är rädd för alla här, Makar Aleksejevitj, det vill säga,
jag är inte rädd för dem, men jag skäms för dem, för
de äro så sturska och högfärdiga. Jag skulle inte heller
vågat besvära er, lille far, min välgörare. Jag vet, att
ni själv har det ganska bekymmersamt, och jag vet,
att ni inte har mycket att ge, men ni skulle väl ändå
kunna låna mig en smula. Och därför har jag dristat
mig bedja er, därför att jag känner ert goda hjärta,
därför att jag vet, att ni själv har slitit ont och prövat
på, vad nöd vill säga. Och därför känner ert hjärta
också medlidande med andra. Och så slutade han med
att ytterligare bedja om ursäkt för sin tilltagsenhet
och fräckhet.

Jag svarade, att jag hjärtans gärna skulle velat
ge, men att jag inte hade något, inte ett dugg. — Käre
Makar Aleksejevitj, far lille, återtog han, jag begär ju
inte mycket, men så och så är det (härvid rodnade han):
min hustru och mina barn lida hunger, och om det också
bara vore den minsta silverslant. Då stack det till i mitt
hjärta. Jag levde ju nästan i överflöd i jämförelse med
dem. Men jag hade inte mer än 20 kopek, och dem hade
jag tänkt hushålla med, ty dem skulle jag ge ut för
morgondagens mest trängade behov. — Nej, min kära
vän, det kan jag inte. Så och så är det. — Men bara en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free