- Project Runeberg -  Arma människor /
149

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och alla de andra runt omkring honom. Jag måtte till
och med glömt bort att hälsa, att bocka mig djupt.
Jag var så generad, att läpparna darrade och benen
sviktade. Och det hade jag ju skäl till, mor lilla. För
det första skämdes jag. Jag råkade titta mig i en spegel
till höger, och man kunde verkligen bli tokig av det,
som jag då såg. Och för det andra hade jag hittills
alltid lagat så, att jag blev så osynlig som möjligt och
att hans excellens knappast hade vetskap om min
existens. Kanske hade han på sin höjd i förbifarten
hört talas om att det fanns en viss Djevusjkin i
departementet. Men han hade aldrig kommit i den minsta
beröring med denne underordnade tjänsteman.

Hans excellens begynte i vredgad ton: Ni är mig
just en skön figur! Var har ni haft edra ögon? Ett
viktigt dokument, som krävde skyndsam behandling,
har ni fördärvat. Hur kan ni understå Er? ... Härvid
vände sig hans excellens till Jevstafij Ivanovitj. Jag
hörde blott ett och annat ord, som trängde till mitt öra.
Oaktsamhet! Förfärande slarv! Högst obehagliga
följder! Jag öppnade munnen för att säga något, jag ville
be om förlåtelse, men kunde inte få fram ett ord. Jag
ville springa min väg, men vågade inte röra mig ur
fläcken. Och nu...

Ja, just nu, mor lilla, hände något så rysligt, att jag
knappt kan hålla i pennan av blygsel. Min knapp —
måtte fan ta den! — min knapp, som hängt på en tunn
tråd, slet sig plötsligt lös (jag hade tydligen sytt i den
dåligt), hoppade ner och trillade på golvet rakt fram till
hans excellens’ fötter, och allt detta under allmän
tystnad. Se där hade de hela mitt urskuldande, min ursäkt,
det var hela det svar, som jag var färdig att giva hans
excellens! Och följderna blevo förskräckliga. Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free