- Project Runeberg -  Arma människor /
159

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ARMA MÄNNISKOR

D. 18 september.

Mor lilla, Varvara Aleksejevna!

Hemma i vår bostad har det i dag hänt något
obeskrivligt sorgligt alldeles oväntat och oförklarligt. Vår
stackars Gorsjkov — det måste jag förutskicka, mor
lilla — hade blivit alldeles frikänd. Domen var nog
länge sedan fastställd, men i dag gick han för att få del
av det definitiva utslaget. Processen slutade mycket
lyckligt för honom. För allt, som man anklagat honom
för — vårdslöshet och slarv — blev han fullständigt
frikänd. Köpmannen dömdes att betala honom en
ansenlig pänningssumma, så att han även materiellt fick
upprättelse. Ingen fläck vidlådde hans namn, och allt
hade vänt sig till det bästa — korteligen, det hade
gått alldeles efter hans önskan.

I dag kom han hem klockan tre, men nästan
oigenkännlig. Han var blek som ett lärft i synen, hans läppar
darrade, och på samma gång log han, medan han
omfamnade hustru och barn. Alla gingo vi i klunga fram
till honom för att gratulera honom. Han var mycket
rörd över vår uppmärksamhet, bockade sig åt alla
sidor och tryckte vars och ens hand flera gånger. Det
tycktes mig rent av, som om han hade skjutit upp i
växten och blivit rakare i ryggen, och hans ögon sågo
ej mer förgråtna ut. Han var så upprörd, den arme. Han
kunde omöjligt stå stilla, tog i handen allt, som han
kom åt, och slängde åter bort det, smålog och bockade
sig, satte sig åter och sade, Gud vet vad det var: »Min
heder och ära. . . mitt goda namn . . . mina barn»
och så vidare. Han brast till och med i gråt, och de
flesta av oss fällde också tårar. Ratazjajev ville tyd-

159

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 18 23:36:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/armaman/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free