- Project Runeberg -  Levnadsminnen /
150

(1917) [MARC] Author: Ernst Moritz Arndt Translator: Mauritz Beijerstein
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsminnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

150

eller mindre skuld i, blivit ett tyskt hjärta. Det fordom
så stolta och ärorika Berlin låg nu också i stoft och
aska liksom en ländernas drottning, vars make och
härskare är tillfångatagen av fiender. Jag måste ut ur
min kammare och halta omkring med de gråtande och
jublande »Unter den Linden» och på slottsplatsen.
Ty jag gick med knät omlindat med en näsduk; då
jag skulle stiga ur vagnen, hade jag halkat och fått
ett blodigt sår. Jag talar om de, som gräto bland de
jublande. O, flera ögon voro våta av vemod och smärta
än av glädje. Då den sköna drottningen visade sig
för sitt folk i slottsfönstren, såg man av hennes
rödgråtna ögon, vilken smärta hon kände mitt i glädjen.
Ty vart hade de gamla segerbebådande örnarna flugit
hän? Mina blickar sökte Scharnhorst, blek och med
sluten — blick red: han bland de andra generalerna.
Jag stannade sen i mitt nödtvungna gömställe. De
stunder jag lämnade det, delades mellan Reimers och
Tiergarten och de präktiga promenaderna längs Spree
i Belle-Vue, med vars dystraste och ensammaste vrår
jag var förtrogen. Men ibland gick jag till skyttestugan
där min vän och flera andra övade sig att skjuta med
bössor och pistoler i den förhoppning, att de en gång
skulle få bruka denna färdighet mot riksfienden. Jag
deltog också däri.

I denna och en annan väns hem blev jag bekant med
några förträffliga män och ynglingar, som alltsedan blivit
trogna de känslor, som då sammansmälte människorna.
Det var då en härlig tid, allt i betryck och trångmål,
utarmat och svävande mellan hopp och förtvivlan, men
om också blott en gnista av hopp lyste, hur lyste den
ej plötsligt upp till en klar framtidens morgonrodnad
och natten och stjärnorna lyssnade till ord, som man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:58:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/arndtlev/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free