Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
sällskap eller blott till dumheter och narraktighet. Om
jag under den vilda, upprörda tid, då allt steg över
sina vanliga bräddar också använt häftiga och vilda ord,
som man ej tål höra under fredens ljumma tid, så
voro de riktade till män och ej till skägglösa ynglingar,
och deras syfte var att avskudda och sönderkrossa det
främmande oket. Då ynglingar råkat inom min sfär
har jag alltid tillhållit dem att hoppas och vänta eller
pekat på framtiden, då deras kraft och förstånd hunnit
mogna. Ingen är heller mindre än jag skapad för en
stor krets eller för att låta sig dragas in i en sådan,
att stifta sällskap eller stora förbund och föreningar.
Ja, jag har aldrig varit en människa, som passat för
stora sällskap eller samkväm, för ståt och prål, dessa
fåfängans marknader, som även så många oförvitliga
män finna behag i. Jag är av naturen en enslig fågel,
en fringilla caelebs, som alltid tyckt bäst om
ensamheten eller ett sällskap på två eller tre och att där
uppstämma min korta, entoniga bofinkssång, jag har aldrig
varit en människa, som trivts i larmande sällskap,
klubbar och balsalonger utan helst vandrat livets stilla
gångstigar, där den bästa människolycka bäst och säkrast
står att vinna.
Men det behövs ej här några breda avhandlingar.
Att jag alltid erkänt den aktning och vördnad, som
varje samvetsgrann människa är skyldig ungdomen, men
att jag på samma. gång alltid hållit mig fjärran från den
narraktighet, som i förtid vill driva den ur dess -sköna
blomstertillvaro ut på livets vanliga kalla och ofta kala
vägar, ja att till och med uppfanatisera den till politiska
strävanden, för vilka de ännu ej äro mogna, härom bär en
redan för trettiofem år sedan utgiven bok vittne och
de åsikter jag 1805 hade därom, kunde ej åren 1813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
