Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Moritz Arndts svensktid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säger han, äro ännu de gamla, stolta som sina berg,
modiga och friska som sina strömmar och vattenfall”,
och slutomdömet blir: denna stam kan ej, får ej förgås.
Slutet av arbetet höjer sig till nästan profetiskt
patos. ”Tyranner och kungar bli stoft, pyramider och
kolosser falla sönder, jordbävningar och vulkaner, eld
och svärd göra sitt verk, det största försvinner; blott
ett är odödligt och lever evigt, sanningen. Sanning och
frihet äro den gudaborna människans rätta livselement,
genom dem är hon, utan dem blir hon intet. Är icke allt,
vad vi se och erfara, sinnesvillor, dåras ej de bästa i en
dåraktig tid, kan ej den redligaste vilja fara vilse? Så
har det järvaste ord sin ursäkt. Jag älskar
människorna.”
Förhållandena voro emellertid sådana, att det kunde
vara förenat med en rätt så allvarlig risk att uttala
sådana ord, som Arndt gjort i Geist der Zeit. Napoleons
hand vilade tung över Tyskland. Hans utmaningar
hade slutligen förmått Preussen, som i det längsta
ängsligt sökt bevara sin neutralitet, att förklara honom
krig. Men detta krig fick som bekant ett snöpligt slut;
dubbelsegern vid Jena och Auerstädt krossade den
preussiska armén, och landet översvämmades av franska
trupper, som även kunde väntas vilket ögonblick som
helst marschera in i Pommern. Och hur segraren
kunde förfara gent emot en rent litterär opposition,
visade han, då han lät fängsla och sedan arkebusera en
boktryckare vid namn Palm, som tryckt ett anonymt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
