Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 1. Ormen och S:t Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORMEN OCH S :T MIKAEL
här, och inte vågade hon röra sig ur fläcken, förrän
far kom.
— Kan inte moster stanna lite till? frågade hon
och drog den ena gumman i kjolen.
— Du var då en enveten flicka! Men var har
du far din? Det är likt kara å lämna en barnunge
ensam på en marken. Följ du me oss, så får du lite
kaffi.
Flickan skakade på huvudet. Hon var rädd att
allri finna far mer, om hon nu lämnade platsen
där hon stod.
— Vad skulle du me på marken å göra, du som
är så liten? frågade den feta.
— Jo, jag ska ta ut en tann, svarade hon viktigt.
— Ur sparbanksboken? frågade en hes,
försmädlig röst, och skratt följde. Det var ficktjuven,
som gick förbi igen, nu i sällskap med ett par
fruntimmer ur sitt band. Katrina Johanna stirrade stint
på honom och svarade inte.
— Det var mig en stursk unge, sade Snabben.
En av fruntimmerna gav Katrina Johanna
oförmärkt ett hårt nyp i armen: — snoronge, sade de.
Hon blev alldeles blek, men hon teg. Hon glömde
aldrig de där två. Håret slängde ner i ögonen på
dem, och de hade breda sånga munnar.
Plötsligt fingo de syn på något, som intresserade
dem, en folksamling. Som hökar störtade de dit,
och det kom flera från olika håll. De behövde
folksamlingar för att kunna leva, som fisken vattnet.
Människorna hade samlat sig utanför ormtältet.
Även pinnakäringarna närmade sig, och Katrina
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
