Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOPPARKITTELN
låg djupt nerskuren med trappa upp till gårdsplanen,
inte såg mycket till folket i Mellangärden och vad
de förehade, så såg man själv allting därifrån, och
hörde allting och visste allting, det hade Frans sagt.
Hanna hade klagat på att den höga svarta
granhäcken ner mot ån, den hindrade bara utsikten. Den
hindrar folk att glo in på oss, hade han förklarat
Men var du lugn, att du ser vad du behöver och
mer till.
Allt var så olika mot hemma. Där kom aldrig
någon, som inte hade gratis ärende, och det kunde
dröja veckor mellan var och en. På sommaren kom
herrskap dit ibland för att se på utsikten, när hon
tjänade i prostgården fick hon komma hem extra ett
par gånger på sommaren för att visa vägen och peka
ut de fyra kyrkorna och de sju sjöarna från
ladugårdsbacken. Det visste en ju, att där var ovanligt
vackert hemma, men när en gick och hade det
beständigt under ögonen, så tänkte en inte så mycket
på det. Nog kunde en stanna engång emellan på
vägen mellan lagårn och köksdörren och titta bort
över skogstopparna och undra hurdant väder det
skulle bli till söndan, och då kunde det komma för en
att så vackert och fritt och storslaget, som staborna
sade, var det ingen annanstans. Men det var om
våren det och sommarn. Den långa svarta hösten,
innan snön kom, och den mörka vintern, då var där
dystert och ensligt på Åsen både ute och inne, och
dagarna blevo långa.
En tanke som gärna kom för en däruppe på
Åsen var den, att världen måtte vara obegripligt
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
